Katharinas blogg

En gammal klasskompis från högstadiet ringde idag. Vi har pratat några gånger, och det känns både skönt och fint att kunna prata som vuxna om tiden som ungdom. Det var minst sagt en omvälvande tid att gå i högstadiet.

I allafall för henne. Och för mig. På många sätt lika, men också olika.

 

Min skolgång var minst sagt omtumlande. Jag bytte klass, och hamnade i en oerhört rörig klass. Klassföreståndarna var lika röriga de, och hade inte uppdaterat sig sedan  den sista dinosauren kastade in handduken.

Klass"kompisarna". Synd att kalla dem kompisar, men det är ju det heter.

Men för mig handlade det om skräck och rädsla. Ont i magen. Huvudvärk. Ångest. Tankar om vad som skulle hända idag snurrade alltid på väg till skolan. Och det hände visst något varje dag. 

Hur förklarar man sina blåmärken för mamma och pappa. Nej, jag har inte ramlat eller blivit klämd. Jag har fått stryk. Av killar!

Jo, det är sant. De ena stängde in mig innanför glasdörren och den andre slog med knogen. Satan vad det gjorde ont! 

Alltid samma killar. Alltid samma fula smil.

Jag ställde alltid samma fråga till mig själv. Vad har jag gjort för fel?

 

 

Men nu vet jag. Jag gjorde inget fel. Jag var för stark. De hittade ingen svag punkt. 

Jag visade aldrig något. Inte en min. 

De var rätt uppfinningsrika. De snodde mina hemnycklar som man alltid lät hänga kvar i hänglåset medan huvudet var långt inne i skåpet rotandes efter rätt böcker. Farsan blev galen och vaktmästaren hotade med böter eftersom skåpnyckeln var försvunnen. På den här tiden stod skolan för lås och nyckel. Farsan bytte kolv i ytterdörren, det var inget mer med det. Men jag var rädd att de skulle sno cykeln också. Men så smart var de inte.

 

Jag har gått vidare i livet.

Jag hejar och skakar på huvudet om jag råkar se någon jag känner igen.

Men de här personerna väljer att inte se mig. De väljer att vika undan blicken. De väljer att byta trottoar för att inte behöva konfronteras. 

 

HEJ!! Ett värdefullt och viktigt ord.