Utskriven
Hans kropp klarar nu av att ta hand om födan utan att få feber.
Två sorters antibiotika hjälper till vid denna aggressiva art av tarminflammation.
Jag har varit utom mig av oro. Tur ändå att barnen behöver en stark mamma så tårarna kommer när de hade somnat.
I går eftermiddag när jag lämnade honom på kirurgen var han blek, glåmig, trött, nästan borta.
Hemskt att se din älskling så. Det finns liksom inga ord.
Mannen själv förstod inte själv hur dålig han var. Det kanske är så kroppen reagerar för att orka laga sig själv.
Men att stå på sidan om och försöka förklara för barnen hur illa det är med pappa, är svårt.
Barnen vet ju hur det kan kännas att förlora en pappa,
då kompis pappa gick bort för bara två månader sedan.
Någonstans dyker ju de tankarna upp hos en själv också. Särskilt när man ser sin älskling så dålig som aldrig förr.
Nu är han hemma och vi tar hand om varandra,
och hoppas det dröjer tills vi hamnar i den här situationen igen.
