Husarö
November. En helg kvar till första advent.
På Gåshaga brygga samlas bäverscouter och spårare tidigt en lördagmorgon. För många är det första avskedet från mamma och pappa, och första övernattningen långt hemifrån.
M/S Vånö lägger till och vi scouter går ombord.
Hej då Lidingö! Ses på söndag!
Resan till Husarö tar två timmar, men det går ganska fort. I början hopar sig frågorna om ”när är vi framme?” men efter en liten stund vänds allt till ett äventyr.
Ett besök hos kaptenen och kommandobryggan väcker nya frågor. Allt ska förklaras och tittas på. Kaptenen är snäll och svarar så utförligt som möjligt på barnens nyfikenhet.
”Husarö nästa” ropar kaptenen ut i högtalaren. Alla scouter sätter på sig sina ryggsäckar och står beredda att gå av. Framför oss visar sig röda sjöbodar, gulliga små hus och en Saltkråkan-känsla uppfyller mina sinnen.
Skärgården. Det är alltså detta som är skärgården. Med sina kobbar och skär. Med sina röda stugor och lanthandel. Med havet som närmsta granne och vinden som sveper i mitt hår. Skärgården där land möter hav som möter vind.
På bryggan möter Eric oss och lotsar oss rätt till Husarö scoutgård. Det är en kort promenad förbi röda stugor och ängar. Lagom långt för en förväntansfull scout med fullpackad rygga att gå.
Husarö scoutgård består av flera hus. Storstugan, köket och småstugorna. Tillsammans bildar de en cirkel av gemenskap med oss scouter i mitten.
