Det kommer aldrig va över för mig
... och då menar jag inte att jag kommer att ge upp. Precis tvärtom!
Jag kommer att kämpa och bli bättre, för den här skiten ska inte få bryta ner mig.
Lite ironiskt är det ändå, när jag kollar in minnen från FB och dagens bild ser ut så här:
Då trodde jag att allt skulle bli bra. Men så var det inte riktigt.
På onsdag ska jag ta stygnen eller agraffer som det heter. Jag har räknat dem, det är 37 stycken, så hur benet kommer att se ut resten av livet vet jag inte än. Men jag kommer definitivt behöva tejpa igen, och ha strumpa och ortos så inget går sönder.
Livet är en prövning. På många sätt. Vårt tålamod prövas gång på gång, i och med detta onda virus som härjar.
Mitt tålamod prövas genom att hela tiden få bakslag. Det känns som jag dansar Jenga, du vet, tre steg fram och två bak...
Men min tid kommer! Som Håkan sjunger, eller den är ju redan här, även om jag tappar bort den ibland.
Min granne säger att man ska fokusera på det som är bra. Och det är så sant. Jag försöker fokusera på det som blir bättre. Idag kan jag gå mer än vad jag gjorde i förra veckan. Jag äter inga mediciner längre. Jag kan gå korta sträckor med en krycka och ännu kortare sträckor utan kryckor. Jag sover hyfsat gott om nätterna och jag börjar må bättre!
